Kvinnor?

Jag har något som bekymrar mig.

Vi kvinnor är ett mystiskt spektakel. Och sedan man blev mamma har denna insikt bara blivit starkare . Själv kan jag tycka att vi kvinnor borde stötta och sluta höja kraven på varandra, ja för inte är det från karlarna jag får prestationsångest hur man är den perfekta mamman och allt annat som ska vara lika perfekt. Nu känner jag väl att jag är betydligt mer säker i min mammaroll och skiter mer eller mindre om vad folk tycker om mig.

Men när Emilia var mindre var det inte lika lätt att strunta i dessa självsäkra kvinnor som visste "exakt" vad de pratade om. Jag kämpade i fyra månader med att amma Emilia innan jag gav upp. Och även att jag fick en väldigt nöjd tjej som inte längre var ständigt hungrig. Så åt skuldkänslorna upp en, för hur många gånger hade jag inte hört hur bra det är att amma. Finaste kommentaren var från en kvinna i 50års ålder som berättade klart och tydligt att mitt barn var hungrigt. Nej sa jag hon är trött, så jag reser mig för att lägga henne i vagnen. Ammar du inte henne? Det är ju bara att amma henne? Nej säger jag, hon får ersättning. Men hon är iaf trött (att jag ens försvarade mig) Då vänder sig kvinnan till sin 17åriga son och säger. Åhh det är verkligen andra tider nu, dig ammade jag till du var två år! Tillräckligt högt så jag skulle höra klart och tydligt. Tonårspojken skäms...

Och såhär fortsätter det så fort man är i sociala sammanhang, är det inte det ena så är det det andra.

Jag har en vän som är hemma med sina barn för att dom kan och det är viktigt för deras familj. Och kommentarerna hon får höra från andra kvinnor om hur dåligt val hon har gjort gör mig helt tvärilsk och häpen! Hur man kan sitta o kritisera en annans familjs val? Och jag undrar hur man kan godkänna dessa kommentarer i sin egna hjärna innan de kommer ut?

Och jag kan tänka mig att det är precis lika jobbigt för de föräldrar som väljer eller inte har något val än att ha sina barn på dagis fulla dagar.

Jag undrar bara när kvinnor ska komma till insikt att vi hör varandra ingen nytta av att trycka till någon i tid och otid när man själv vill ha lite bekräftelse i att man är så jävla duktig själv. När ska är det dags att vakna upp och se att varje familjs val är det rätta för deras familj. Är det något som får en mamma att må lite bättre med sina egna skuldkänslor om man får lov att döma andra och se ner på deras val?


Döma?
Vilket hemskt ord, jag har gjort det. Men många har nog hört historien om pappan som kom in på tåget med sina barn. Dom stimmade omkring och kunde inte sitta stilla och sköta sig. Då reser sig en dam upp och säger till mannen att han borde säga åt sina söner. Ja jag borde väl det säger mannen men vi kom precis från sjukhuset där de har fått reda på att deras mamma har dött...

Så även när jag satt där på stranden och pappan bakom mig satt med sin iPad och hörsellurarna i minst tre timmar den dagen utan att knappt titta på sina ungar. Så kom min dömande blick, sen tänkte jag vafaan vet jag egentligen? Han kanske har suttit uppe hela natten med ett vaket barn eller vad som helst. Vad vet jag? Inte mycket om en helt främmande människa.

Eller när jag står i kön till Sibylla när vi var på marknad. Framför mig står ett par med sina barn cirka 3 och 6 år gamla dom sitter i sina supersnygga sittvagnar och i sina lika snygga kläder. Pappan har något sailertema till kläder på sig och bakslickat hår med maaasssa gelé. Mamman kör på samma sailertema på kläderna och en hög fin tofs med mjukt snyggt långt och blankt hår i. Bredvid där vi står i kön sitter det en mamma vid ett bord med fyra barn runt sig. Hon sitter med slitna kläder och ser lite halvtrött ut, kanske inte så konstigt då hon har en cirka5månaders baby i näet. Dom två största barnen lever faan och bråkar med varandra medan mamman försöker få dom att sätta sig o äta. Sailermamman står hela tiden och vrålglor på tröttismamman och man såg verkligen de dömande blickarna. Sailerpappan blippar på sin iPhone. Och nu har tröttismamman  tröttnat och skriker till sina största barn att sätt er ner och ät upp maten annars åker vi hem direkt!!! Sailermamman ger sin man en armbåge i magen och ger honom en blick för att han ska se det otroliga som precis hände... Pappan nickar o beger sig ner i iPhonen igen.

Vad ger henne rätten att stå där och döma denna andra kvinna? Själv kokade det i mig och jag ville bara säga till henne om dom kanske skulle ta ett dömandes öga på sig självs? Ja för denna
fyrabarnsmamma tror jag iaf aldrig behöver oroa sig över att hennes barn behöver bekräftelse för att deras föräldrar hellre studerar senaste FB uppdateringen än att se sina barn i ögonen när de pratar.
Jo jag vet nu dömde jag dessa föräldrar, men jag blev så otroligt förbannad. Som om sailermamman aldrig skrikit åt sina barn som den perfekta mamman hon är?!

Nä ärligt talat om man kanske skulle bry sig lite mer om sitt egna o mycket mindre om hur andra lever sina liv? Jag säger det igen, vi kvinnor vet hur mycket krav vi har på oss och hur det är att leva med dessa. Vi kanske ska sluta spä på dessa krav ännu mer. Och istället ge varandra sanningen  än den perfekta glorifierade?

För ärligt lika surt och skönt som det var att sluta amma Emilia, lika jobbigt och behändigt borde det ju varit att ha en unge hängandes i tutten i två år?. Och underbart som jobbigt borde det ju vara att ständigt vara hemma med sina barn. Och lika lärorikt och ledsamt borde det ju vara att knappt hinna se sina barn om vardagarna.

Alla familjer gör rätt i sina val anser jag.