Måste skriva ett påminnande inlägg till mig själv. Ja när jag sitter där med en 10mån (snarare springer) och känner lyxen över att få ta ut soporna ifred, och längtar till arbetet för att få andas.
Då jag har glömt bort det negativa också med att jobba, stressen! Att vara pigg o alert på jobbet och sedan hem och hinna med alla hushållsgrejor och nej jag håller det defenetivt inte så där fläckfritt. Toan är alltid ett pågående inbördeskrig(jag skyller på att den är för liten, då ser det så mycket stökigare ut med massa grejor) inte sant, det är bara ingen som orkar.
Sen när man då har jobbat, hämtat Emilia, lagat mat, slängt in en tvätt och hittat en gammal tvätt redan tvättad, perkele!, då är det äntligen mys o lek dags med dotter! Och jag hatar känslan att vara så trött att man leker med tre fjärdedelar av hjärnan. Jag började arbeta när Emilia var 9mån och jag hoppas att jag känner mig mer tillfreds med att vara hemma denna gången. Jag tycker ju självklart att det är upp till var och en hur man gör. Men jag vill ge mig själv en reminder om att när jag sedan är inne i ruljansen så är det otroligt svårt att vara med på riktigt!
Så är det för mig. Åh vad jag njuter av att vara hemma, Emilia och jag tar verkligen dagen som den kommer. Och jag är med , med hela hjärnan och hjärtat! Men jag vet, jag har icke glömt hur det är att ha barn i åldern9mån-2år man är på helspänn hela tiden hållet koll jämt och hjärnan vilar halvt när barnet sover. Men vänta vad var det? undrar man där mitt i natten, måste kolla! Jaha där väckte jag henne, bara att börja om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar