Så som du behandlar andra så behandlas du tillbaka...
Vad tor ni, stämmer detta? Jag tror det är väldigt viktigt att rannsaka sig själv emellanåt. Men absolut inte tappa bort sig själv och vara som andra vill ha en. Jag har alltid fått höra att jag ska tänka på vad jag säger och inte säga precis vad jag tycker och tänker jämt. Men vad har då hänt? Jo jag står och antingen tar skit eller står tyst och blir tokig inombords. Vafasiken jag har sänkt mig själv för att göra andra nöjda, så de slipper höra saker som blir jobbiga för dem. Självklart så är det ju bra att jag har lärt mig att knipa käft ibland, men varför alltid? Jag blir ju istället tagen som en surkärring eftersom jag håller snattran när det egentligen kokar inombords. Då kanske det är bättre att bli tagen för någon som säger vad de tycker lite för ofta än att ses som en surkärring? Men det är ju konstigt hur saker o ting ter sig... Ofta när saker går snett så ser jag till mig själv för att hitta vart felet är, men måste det vara jag? Kan det inte faktiskt oxå ibland vara motparten som behöver en liten rannsakning av sig själv? Så varför ska man alltid vara andra människor till lags? Jag menar det är ju ofta man blir överkörd särskilt av överornade... För vissa är det lätt att hitta fel på andra människor och dessa människor tror jag oxå har väldigt svårt att inse brister och skavanker hos sig själva. Det kan vara väldigt jobbigt att höra saker om sig själv (trust me i know) men ibland gör sanningen ont och det är bara att bita i det sura äpplet och jobba på sina skavanker. Det kanske har med mognad att göra eller självinsikt. Men många människor behöver faktiskt en riktig rannsakning av sig själva. Det är inte bara jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar