söndag 28 november 2010

Nervöst




Okej såhär ligger det till, jag har en bäck som går rakt igenom hästhagen. Vi har fixat till en jätte fin gång över bäcken men mina hoppponnyes tycker det är mycket roligare att hoppa över. Och det har jag inte sett som något problem förrens förra vintern. Då hittade jag Bette blockhalt i hagen, så halt att vi inte fick in henne utan smärtstillande. Detta var en av de värsta dagarna i mitt liv då jag fruktade det otänkbara. Hon hade fläkt sig på frambenet och slitit av muskeln. Jag var så tacksam över att mamma och syster fanns till hands. Bette är ju min första ponny som jag älskar över allt. Jag vet att dagen kommer komma men inte så... Bette stod på smärtstillande och antinflammatoriskt och över alla odds så läkte det faktiskt ihop. Hon är fortfarande stel i benet men bockar och springer när Diva drar igång henne. Vi kom fram till att hon måste ha hoppat över bäcken halkat på isen som låg under snön och fläkt sig. Så nu när snön kom så har jag gått och varit nervös för min Bette om hon skulle göra om samma sak igen. Så jag drog igår på mig stövlarna och traskade bort till sommarhagen för att dra upp stolparna som vi hade snyltat i sommras. Och jag säger bara det, efter halva vägen pulsandes i knähög snö så trodde jag verkligen att ungen hängde halvvägs utanför ;) Pjuuuu! En kraftansträgning från min sida men den var värd det eftersom jag nu kan ta det lugnt om dagarna i vetskap om att hon inte kan hoppa över bäcken. Mina djur betyder allt och det är oxå vid dessa tillfällen man inser vilka som verkligen bryr sig om en när man inte mår bra. Bette är min klippa och jag har så otroliga minnen med denna häst. En häst med så mycket personlighet att man får ta mycket med en nypa salt. Jag är så glad att mamma lät mig köpa denna sura ponny som man inte ens kunde gå in till i boxen när vi var och provred. Självklart har jag ju oxå mamma och syrran att tacka för att jag ens klarade av denna lilla tokiga ponny. Det är ju en jäkla tur att man är så envis, och att i våran familj så skaffar man en häst för att behålla den. Efter lite dunster mellan Bette och mig så fann vi varann och blev ett riktigt team. Många kan säga mycket om Bette men i slutändan så är det bara jag som ska hantera henne så det är upp till mig hur hon får betè sig.

1 kommentar: