Gräsänka

Ensilagetider och man är tillfälligt lämnad för väder och vind styr jobbtider.
Men skörden blir rejäl och Pontus är super nöjd för han får köra sitt nya vrålåk -en nyköpt fendt med en lika nyköpt mchale press och han är i bondeheaven just nu:)
Emilia älskar att åka traktor men även hon kan få för mycket av det goda när man kör nonstop körningar...
Så när jag hade en läkartid fick jag ringa in moooooster maaaadde!!!!
Barnvakt är verkligen inget vi är bortskämda med, det är liksom lite svårt att åka över en timme för att bara droppa av och hämta någon timme senare.
Så därför blir det lite pusslande med Pontus istället, ett plus med att vara bonde att kunna vara flexibel. Men nu gick det ju inte och någon som inte va så ledsen över det va ju Emilia.

Gud va hon älskar sin moster, en sann idol! Dom gick bananas i studsmattan och jag 10mån efter BF fick snällt stå vid sidan av och titta på diverse konster och tricks.buhu...
Åh va jag älskar min syster jag är så glad över att jag har en sån relation. My true bff!

Nähädu idag blir det stranden, första stranddagen! Älskar havet, vet dock inte om jag hinner njuta något me två barn att se efter. Första testet...

Girls tripp

Äntligen var det dags att hälsa på lillebrorsan i Stockholm.
Tanken var först att hela familjen skulle åka, men sen kom Pontus på den goda idéen att bara Emilia o jag skulle ta resan. Och vilken resa det blev!!!
Alltså innan man fick Valle så var egentid guld värd, nu är egentiden skitsamma faktiskt. Inget jag tänker på, men att få vara själv med Emilia en hel helg! Faan så kul vi har haft det rent ut sagt!
Vi har ätit gott och gått på gröna Lund och sooooovit på hotell och suttit länge på frukostbuffé. Allt vi har gjort har fått tagit den tid det tar, just det att inte ha en bebis att ha koll på hela tiden har varit underbart. Och Emilia har fått sin mamma för sig själv. Men viktigast och det jag längtat efter mest att få ha Emilia helt för mig själv.

Brorsan och Sara bjöd på fin mat och så ölade jag för första gången på två år, det va gutt om jag säger så.

Men man är ju rolig. Första natten på hotellet och man hade ju sett fram emot att sova helt själv utan Valle bökgris bredvid sig. Att somna gick ju fint, vaknade runt ett på natten och börjar böla. Känner mig så ensam (Emilia sov i ensamsäng  nere vid fötterna). Saknar min knölsäl och fulgråter i kudden ett tag, tar mig ett djupt andetag och går upp och knölar mig ner bredvid Emilia i hennes lilla säng. Lägger armen om min lilla goding och somnar gott.

Ja herregud, Valle har iallafall haft det hur gutt som helst med pappsen. Bara vaknat en gång varje natt????!!(helvetes jävla perkele varför tog inte Pontus han tidigare, det går ju uppenbart mycket bättre när han inte känner tuttdoften!)
Så nu har han glömt mina tuttar och vill inte ha någon mjölk längre, pjhuu, äntligen, jag är fri:) snyft, fulgråt, snörvel! (Lite blandade känslor här om man säger så)

Tacksamhet!

Så vi längtade efter denna resa att få vara förälder.
Nu sitter man här med två friska barn, hittills har resan inte varit på långa vägar som jag trodde! Mycket tuffare än jag någonsin kunde tänka mig... Att tankarna flyger, alla tänk om?.
Alla katastroftankar som kom med all den kärlek man har för sina barn. Den rädsla man har för att förstöra sina fina barn. Jag vill te.x inte att Emilia ska behöva leva med "duktig flicka" syndromet och gå rakt in i väggen. Jag vill verkligen att mina godingar alltid ska känna att allt dom vill göra ska dom känna att dom kan, inget hindrar en. Har man bara viljan! Men också känna att om man inte vet vad man vill är det okej med, alla känslor är okej!
Och definitivt aldrig känna att bara för dom är tjej eller kille så skulle det dom vill inte gå.
Jag vill verkligen vara den mamma som aldrig slutar bry sig, ofta känner jag att det ibland äter upp mig inifrån. Jag tänker så mycket att jag blir paralyserad, jag är så rädd att man gör fel. Man vill ju alltid göra det bästa för barnen!
Men alltså vad privligerad jag känner mig att få vara dessa två ungars mamma! De gör mig verkligen till en bättre person, för även om jag på långa vägar inte är den bästa mamman JAG kan vara varje dag. Så försöker jag iallafall bli en bättre. Jag lever verkligen för att vara mamma, jag tycker det är underbart. Vissa kanske tycker man är urtråkig, jag o Pontus som nästan aldrig gör grejer. Men vi känner verkligen inget behov av det. Vi vill vara tillsammans då mår vi som bäst.

Jag drömmer faktiskt om en stor familj, tanken om det skyddsnät som ger en när man är flera känns så härligt. Man har liksom alltid någon, det kanske har att göra med min starka systerkärlek! När det skiter sig som det någon gång alltid gör under livet så har hon alltid funnits där!
Jag önskar verkligen Valle och Emilia får en sån syskonrelation!
Tyvärr så tror jag mig veta att min kropp inte klarar en graviditet till och för det är jag lite bitter men också ger det mig en starkare tacksamhet över att den ä då klarade av att ge oss två friska barn och det är ändå huvudsaken!
Att få bli mamma är verkligen ups and downs men helvete vilken häftig åktur, the time of My life!