Idag har det varit en sån där dag som allt bara har klaffat hela dagen.
Kan ha varit för att vi pratade igår om maindfullness...Att man ska vara i nuet.
Och det är något jag har jävligt svårt för. Jag är alltid tio steg före!
Men åter till dagen. När jag kom hem och bytte av Pontus mitt på dagen. Så hade han nattat Emilia uppe i våran säng, för hon är sjuk(dagis smitta). Så jag knatade upp och knölade ner mig brevid henne och halvsov halvkikade på min underbart fina dotter.
Sen bestämde jag mig för att Emilia skulle få ta sin premiärtur ute i sina nya dojjor, som hon har fått öva in sig i inne. För första försöket med skorna blev det ramaskri och hon fattade inte alls varför man skulle ha dessa stenar på fötterna.
Ut i stallet och gud vilken känsla att ha Emilia gåendes runt sig när man mockar. Så häftig känsla. Hon gick som bara den fram och tillbaka till kaninen Albert. Sen fick hon lite väl bra självförtroende och gjorde en sån vurpa rätt ner i spånet med huvudet först. Åh gud va roligt det såg ut. Hon slog sig inte utan händerna tog smällen. Jag reser upp henne och hela ungen är täckt av spån ansiktet, mössan overallen. Åh gud va kul det såg ut. Samma vurpa gjorde hon i snön lite senare.
Då bestämmde jag att nu var övandet slut:)
Emilia har börjat babbla som en tok efter dagis veackan som varit och dagis fasonerna väntade inte länge. Nu står hon halva dagarna och river mig på låren och säger -aj aja aj aja. Och jag bestämmd som jag är står och glor åt andra hållet och småfnissar. För jag kan knappt hålla mig.
Ja jag vet om några år kommer det inte vara lika roligt. Men nu är det faktiskt lite charmigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar