Idag åkte vi till dagis igen. Emilia helt ovetandes om att detta var första dagen då mamma skulle lämna henne själv med alla barn och fröknar...
Det var nära att jag kände för att ringa och skylla på vädret så vi inte kunde komma idag. För ja, det är jag som har störst problem med detta i familjen.
Och det fick jag veta nu på dagis också. Vi kommer innanför dörren och jag klär av Emilia. Hon rusar iväg in i köket och flörtar till sig lite päron sen vidare och undersöker barn och vuxna. Och jag känner att jag har hört samma kommentar 4 gånger. -Du kan nog åka nu, det här kommer gå bra.
Jag nickar men är egentligen inte närvarande.
Tillslut går deras ord in i huvudet. Och jag klär på mig. Emilia kommer fram och ger mig den underbaraste snoriga hejdå puss jag någonsin fått. Och sedan knatar hon iväg till fröken för att gå in till sångringen.
Med tunga steg går jag till bilen. Sätter mig och gråter hela vägen hem.
Så väl hemma har jag sysselsatt mig med att skotta, mocka, pyssla och städa allt för att hålla mig igång för att slippa tänka.
Usch, snacka om att allt man trodde man skulle tro om att ha barn. Visade sig vara helt fel när man väl fick barn. Jag har alltid innan tyckt att dagis är jättebra och att dom behöver komma iväg och lära sig interagera med andra. Nu är det bland det jobbigaste jag varit med om. Att lämna bort henne med helt annorlunda rutiner än vad hon är van vid, och främmande människor. Jag vet att jag inte kan ha henne i sin skyddande bubbla här hemma. Jag är väl löjlig, men då får jag vara det. För det här suger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar