Jonne, Walle, Holland

Om vi frågar Emilia så är alla lika bra, sålänge det finns spakar och en ratt. Då kan jag hänga med farsan i traktorn hela dagen lång.


Så vad händer annars då? Jo här flyter vardagen på. Emilia får man dra från dagis och muta med både fåren och Embla för att komma därifrån.
Och på tal om Embla så har hon varit hos tandläkaren idag. Karin kom hem och la upp henne på köksbordet, pyttelite lugnande och vips så var tandstenen borta. Det jag tror Embla var mest förvånad över var att hon fick vara uppe på bordet...
Nästa vecka börjar seminkursen och sen får vi hoppas att jag får leka tjur i besättningen. Det ska bli så jäkla kul att få lära sig något nytt! Men jag mitt pucko fällde ju en sån fin kommentar till chefen idag.
-Eee får jag lön nästa vecka eller hur blir det?
Chefen- Nja jag tänkte ju att kursen får du ju.
Och nu efteråt förstår jag ju hur otacksam jag lät, jag ville ju egentligen bara veta hur jag skulle planera upp ekonomin nästa månad. Inte att jag förväntade mig någon lön. Men det var ju smart sagt. Jaja alltid hänger inte hjärnan och munnen ihop..
Och nu börjar äntligen babyboomen på jobbet gå mot sitt slut. Nästa månad kommer det endast 10 beräknade kalvar. Februari månad var det runt 30 kalvar, hälften beräknade. Resten kom väl storken med eller något.

today was the day

Idag åkte vi till dagis igen. Emilia helt ovetandes om att detta var första dagen då mamma skulle lämna henne själv med alla barn och fröknar...
Det var nära att jag kände för att ringa och skylla på vädret så vi inte kunde komma idag. För ja, det är jag som har störst problem med detta i familjen.
Och det fick jag veta nu på dagis också. Vi kommer innanför dörren och jag klär av Emilia. Hon rusar iväg in i köket och flörtar till sig lite päron sen vidare och undersöker barn och vuxna. Och jag känner att jag har hört samma kommentar 4 gånger. -Du kan nog åka nu, det här kommer gå bra.
Jag nickar men är egentligen inte närvarande.
Tillslut går deras ord in i huvudet. Och jag klär på mig. Emilia kommer fram och ger mig den underbaraste snoriga hejdå puss jag någonsin fått. Och sedan knatar hon iväg till fröken för att gå in till sångringen.
Med tunga steg går jag till bilen. Sätter mig och gråter hela vägen hem.
Så väl hemma har jag sysselsatt mig med att skotta, mocka, pyssla och städa allt för att hålla mig igång för att slippa tänka.
Usch, snacka om att allt man trodde man skulle tro om att ha barn. Visade sig vara helt fel när man väl fick barn. Jag har alltid innan tyckt att dagis är jättebra och att dom behöver komma iväg och lära sig interagera med andra. Nu är det bland det jobbigaste jag varit med om. Att lämna bort henne med helt annorlunda rutiner än vad hon är van vid, och främmande människor. Jag vet att jag inte kan ha henne i sin skyddande bubbla här hemma. Jag är väl löjlig, men då får jag vara det. För det här suger.

Vilken dag!

Idag har det varit en sån där dag som allt bara har klaffat hela dagen.
Kan ha varit för att vi pratade igår om maindfullness...Att man ska vara i nuet.
Och det är något jag har jävligt svårt för. Jag är alltid tio steg före!

Men åter till dagen. När jag kom hem och bytte av Pontus mitt på dagen. Så hade han nattat Emilia uppe i våran säng, för hon är sjuk(dagis smitta). Så jag knatade upp och knölade ner mig brevid henne och halvsov halvkikade på min underbart fina dotter.
Sen bestämde jag mig för att Emilia skulle få ta sin premiärtur ute i sina nya dojjor, som hon har fått öva in sig i inne. För första försöket med skorna blev det ramaskri och hon fattade inte alls varför man skulle ha dessa stenar på fötterna.
Ut i stallet och gud vilken känsla att ha Emilia gåendes runt sig när man mockar. Så häftig känsla. Hon gick som bara den fram och tillbaka till kaninen Albert. Sen fick hon lite väl bra självförtroende och gjorde en sån vurpa rätt ner i spånet med huvudet först. Åh gud va roligt det såg ut. Hon slog sig inte utan händerna tog smällen. Jag reser upp henne och hela ungen är täckt av spån ansiktet, mössan overallen. Åh gud va kul det såg ut. Samma vurpa gjorde hon i snön lite senare.
Då bestämmde jag att nu var övandet slut:)
Emilia har börjat babbla som en tok efter dagis veackan som varit och dagis fasonerna väntade inte länge. Nu står hon halva dagarna och river mig på låren och säger -aj aja aj aja. Och jag bestämmd som jag är står och glor åt andra hållet och småfnissar. För jag kan knappt hålla mig.
Ja jag vet om några år kommer det inte vara lika roligt. Men nu är det faktiskt lite charmigt...