Och så var jag äntligen igång igen. Fytusan va jag har längtat efter att sätta armkrafterna i en skitig kalvbox och mocka rent, eller ta tag i skrapan som om man tror att det håller sig rent i mer än 1minut, eller kämpa med den där kalven som aldrig lär sig att dricka ur napphink så man får stå med krökt rygg tills man knappt känner sina ben längre och kalven bara stretar emot. Ja även om ni kanske inte håller med mig i att dessa saker har sin tjusning. Så känns det så jäkla gutt att vara tillbaka. Att få använda kroppen igen, och jag förvånas hela tiden över hur lätt allt är. Rulla en halm bal-lätt, bära 20 liters span-lätt, bära spånbalar-lätt. Och då får man påminna sig själv om att sist jag gjorde detta hade jag sån foglossning att jag trodde att höfterna och neråt skulle dra sin kos och strejka från resten av kroppen. Vi får väl dock se om kroppen håller med om ett par veckor, efter den chockartade igångsättningen;) Skämt åsido. Vi har det väldigt glassigt på jobbet med våra fina robotar. Det känns så skönt att få fokusera på massa andra viktiga saker. Och det är så kul att få jobba i den nya och fina lagården!
Första dagen däremot fick man ju känna sig som en newbie. Jag hade ju ingen aning om hur de nya rutinerna funkade. Kände knappt igen några kor förutom de som var kvar från gamla. Men instruktionen som jag fick av chefen var -Ja du hittar väl något som du tycker är viktigt?. Så jäkla skönt att få ta egna intiativ, och det är det jag alltid har gillat med att få jobba hos Andreas. Man får ta ett eget ansvar för vad som behövs göras. Och ingen som springer efter för att se vad du har gjort och berätta vad som ska göras.
Men jag skulle ljuga om jag inte säger att mitt hjärta höll på att spricka av längtan efter Emilia när klockan började närma sig sju i Tisdags. Jag skulle sluta vid sex men var inte färdig förrens kvart i sju. Och ju mer klockan närmade sig sju så visste jag ju att risken var större att hon sov när jag kom hem. Och det gjorde hon också.
För jag har verkligen längtat efter att komma in genom dörren och säga -mamma är hemma! Och se min fina dotter komma krypandes det fortaste hon kan upp till min famn. Men det hann jag de andra dagarna, och vilken känsla :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar