Get redy!

För ett mega inlägg!
Och så blev jag påmind av alla som är hurtiga och sätter fram stakarna i tid att det ju är första advent imorgon. Så Lördagen har gått i julpyntandet och städandets anda. Och ja det tog faktiskt hela dagen. Så idag började faktiskt julstämningen komma lite smått. Och jag bara längtar tills våran första jul ihop med Emilia. Och sedan slog mig en underbar tanke, att nu är vi ju en egen liten familj. Och då börjar man ju på riktigt sätta sina egna traditioner och julfirande ihop. Ja nu kan vi bestämma själva hur vi vill ha våran julafton. Med paketöppning, tomte, mat och allt som hör därtill. Innan har man ju bara åkt iväg och firat, men nu så börjar man fira mer på riktigt hemma med sin egna familj. Och jag kan tänka mig att det bara blir bättre och bättre för varje år som går. Ju äldre hon blir. Jag längtar till att man står själv och fixar köttbullar och skinkan. Och när man står med risgrynsgröten på morgonen, samtidigt som Emilia vaknar tidigt och tassar ner för trappen förväntansfull på vad tomten har smygit in under granen till henne. Åh vad underbart det kommer vara. Jag älskar Julen helt enkelt.
Men som sagt städningen idag då, ja den gick väl sådär. Lite skit i hörnen har väl ingen dött av. För testa själva att försöka få det rent med en unge som antingen hänger i slangen eller stänger av hela tiden och så går det också bra att ha dammsugaren som en form av lära gå stol också....


På jobbet så har det gått i klövarnas tecken! Verkat kor halva min vecka, eftersom jag var ledig i Måndags...Så en halv för min del. Korna skötte sig utmärkt och jag kände en stor skillnad från när man verkade uppbunda kor. Dessa visste ju faktiskt hur man går!;) Så som sagt alla skötte sig och vi var på bra humör. TILLS! 854(har jag för mig att hon hette, vill helst radera henne ur minnet) kom. Först var allt frid och fröjd vi föste på henne och en till in i fållan. Som var bunden med ett rep. Andreas gick iväg för att räkna hur många det var kvar. Och då börjar hon trycka på grinden. Jag slår till henne i huvudet med min påfösarpinne, inte en reaktion. En gång till slår jag och skriker lite på henne. Hon total ignorerar och trycker på grinden så repet går sönder. Båda korna flyger ut och där står jag med min lille pinne. Och tänker -Jamen jag står väl kvar här mitt i kons väg för hon vänder väl när jag står här med min pinne?. Nope! Hon springer rakt på mig så jag kastar mig ner i skiten och ser massa klövar runt mig och tänker mina sista tankar här i livet... Det gick dock bra de sista tankarna kan jag spara till någon annan gång visade det sig. Men jag reste mig upp täckt i skit men annars gick det bra. Sex vänder försökte vi oss på henne, tre man. Eller två och en kvinna... Men icke hon bara blundade och sprang. Så till sist så tog vårat tålamod slut och vi gav upp. Hon får väl gå och ha ont då var våra sista ord. I huvudet var dock mina sista ord - slakt?


Imorgon blir det julstök med familjen. Binda kransar och göra korv på både gris och lamm. Och så ska jag bjuda på en galet god lammsoppa. Receptet fick jag av min vän/gourmekock Johanna. Mums!

Favvolåten

And i wish nothing but the best for you...
Jag vet inte vad den heter men när jag hör den på radion så blir man alldeles tårögd. Så otroligt fin!

Annars då? Jo här rullar livet på. Jag har jobbat helg och den gick utmärkt. Inga komplicerade grejor som gick sönder och bara en kalvning. 709 Min fina kossa är så söt, hon följer mig med blicken så fort jag går in hos korna. Och blicken säger -kom och gosa med mig min favvoskötare;)
Annars så rullar livet på så just nu -upp och jobba vid sex, kommer hem, leka, äta, natta, fixa hästar, duscha och sedan försöka hinna med min kärlek oxå. Pontus är verkligen helt underbar Pappa och sambo alltså.
Sådär ser det ut nu -något som kallas livet kanske? Jaja jag måste väl få några veckor på mig att vänja mig vid allt. Jag menar innan man har kommit in i det och allt rullar på som om man vore en duracellkanin. Tills man slår huvudet i kudden och slocknar som en kubbad säl.
Emilia håller på att lära sig att göra slängpussar, hon kommer bara till att pussa i handen men attans vad svårt det är att få iväg dom;) Hon är så otroligt fin min lilla gullunge!

Bette Baev

Bette Baev
-83
Imp. Danmark



Bette min allra första ponny. Hon är kvick och har en sån personlighet som många inte förstår sig på! Men bättre ponny får man leta efter, orädd, bestämd, men visar alltid på sitt egna speciella sätt att hon mest av allt bara älskar mig. Vi har upplevt så mycket tillsammans och hon har verkligen en speciell plats i mitt hjärta! Från vilt sken i meterdjup snö till ritter i skogen där hon har hoppat allt från två meter breda bäckar till 1.60 höga träd grenar o allt det för jag bad henne. Att sura ihop när det var dags att gå in i en transport var ett säkert tecken på att det skulle gå åt skogen på tävlingsbanan. Men gick hon upp så var det ett faktum att vi skulle stå på prispallen, inget mittimellan! Som så många har sagt genom åren : Ni är så perfekta för varann "lika sura båda två". Men vi vet bättre Bette för vi visar bara våran kärlek på ett väldigt speciellt sätt.




Gud vad jag älskar dig Bette, och gud va jobbigt det är att se dig bli gammal.

En tanke

I hårda tider klamrar man sig fast.
I ljusa tider glöms man nästan bort.

Tack

Emilia tackar så mycket för att ni källsorterar.

Så att min framtida värld blir lika ren och grön som eran har varit.

Å hu va det går

Morgonpass. Det är vad jag jobbar denna vecka. Och gud va gutt det är o börja tidigt, och komma hem runt klockan ett. Det känns som man har hela dagen framför sig. Och varje dag tackar man för att delade pass är ett avslutat kapitel i mitt liv!
Men så var det ju det här med graviditetskilona som skulle försvinna när man börja jobba... Det går nog sådär, för med tanke på att vi har robotar som fixar mjölkningen och lastmaskin som mockar hyddorna.Så det närmaste förbränning jag kommer är när jag jagar kor till roboten. Och på det så ställer Lovisa ut kakor till fikarummet. Hade det varit några torra gamla kakor så kunde man väl kanske ha kunnat hålla sig. Men när det är sånna där riktigt saftiga och cola-aktiga kakor då är fingrarna i burken jämt och ständigt. Så någe smal lär man inte bli. Men skit i det!

Och min lilla Stjärna i lagårn Stjärna709 är en riktig höjdare. Hon sköter sig utmärkt, näst bäst om man räknar mjölkproduktionen per dag. Det var ju det jag sa;) Och Jocke berättade att hon ska semineras med den finaste tjuren, klart hon ska ha den bäste. Så hon fick sig en rejäl ompyssling idag. Med massa kli:)


Och Emilia kämpar för fulla muggar med att hålla Pappa sysselsatt här hemma. Hon ska nämligen ställa sig mot ALLT! Och trappen ska hon upp i ungefär jämt. Det är så otroligt vad som kan hända på bara en dag. Från ena dagen till den andra så har hon lärt sig massa. Som att fejk rapa, prutta på beställning, räcka ut tungan, öppna blöjan, dra ut alla sladdar, kissa på min luddiga matta m.m. Det kanske inte är saker som man nödvändigtvis behöver kunna här i livet. Men otroligt underhållande är det iallafall:)
Det är en stor tjej jag kommer hem till nuförtiden:)

Inte så lätt

Jaha och klockan började närma sig halv fem. Och det är dags o putta in lite kor till roboten...Men eftersom man är ny i gemmet så vet jag ju inte vilka kor som faktiskt går in utav sig själva efter lite längre tid bara. Så jag skriver ner alla nummer som har gått för många timmar utan mjölkning. Ungefär 15 stycken, de senaste dagarna har Andreas varit med och hjälpt mig sortera ut de viktigaste. Men jag tänkte hellre en för mycket än att man missar någon viktig. Efter 1 timma utav letandes i lagårn så återstår det bara två stycken, 2016 och 536. Fem varv senare så hittar jag dom fortfarande inte. Mitt tålamod börjar ge upp och jag ser att fler och fler kor köar för att få bli insläppta och börja mjölkas. Så tillslut ringer jag till Andreas, jag hade ju helst sluppit eftersom det känns ju lite rookie att behöva. -Jaha de där två dom går ju typ in 15gånger varje dag så de kan du strunta i...

Så innan jag gick hem funderade jag allvarligt på att ta med mig lite papper hem och plugga på ko numrena över helgen.
Faan va jobbigt det är att inte känna igen korna. Det jobbet jag gjorde på 1,5 timma brukar vara undanstökat på en halvtimme...

Åååhh JOBBA!!

Och så var jag äntligen igång igen. Fytusan va jag har längtat efter att sätta armkrafterna i en skitig kalvbox och mocka rent, eller ta tag i skrapan som om man tror att det håller sig rent i mer än 1minut, eller kämpa med den där kalven som aldrig lär sig att dricka ur napphink så man får stå med krökt rygg tills man knappt känner sina ben längre och kalven bara stretar emot. Ja även om ni kanske inte håller med mig i att dessa saker har sin tjusning. Så känns det så jäkla gutt att vara tillbaka. Att få använda kroppen igen, och jag förvånas hela tiden över hur lätt allt är. Rulla en halm bal-lätt, bära 20 liters span-lätt, bära spånbalar-lätt. Och då får man påminna sig själv om att sist jag gjorde detta hade jag sån foglossning att jag trodde att höfterna och neråt skulle dra sin kos och strejka från resten av kroppen. Vi får väl dock se om kroppen håller med om ett par veckor, efter den chockartade igångsättningen;) Skämt åsido. Vi har det väldigt glassigt på jobbet med våra fina robotar. Det känns så skönt att få fokusera på massa andra viktiga saker. Och det är så kul att få jobba i den nya och fina lagården!

Första dagen däremot fick man ju känna sig som en newbie. Jag hade ju ingen aning om hur de nya rutinerna funkade. Kände knappt igen några kor förutom de som var kvar från gamla. Men instruktionen som jag fick av chefen var -Ja du hittar väl något som du tycker är viktigt?. Så jäkla skönt att få ta egna intiativ, och det är det jag alltid har gillat med att få jobba hos Andreas. Man får ta ett eget ansvar för vad som behövs göras. Och ingen som springer efter för att se vad du har gjort och berätta vad som ska göras.
Men jag skulle ljuga om jag inte säger att mitt hjärta höll på att spricka av längtan efter Emilia när klockan började närma sig sju i Tisdags. Jag skulle sluta vid sex men var inte färdig förrens kvart i sju. Och ju mer klockan närmade sig sju så visste jag ju att risken var större att hon sov när jag kom hem. Och det gjorde hon också.
För jag har verkligen längtat efter att komma in genom dörren och säga -mamma är hemma! Och se min fina dotter komma krypandes det fortaste hon kan upp till min famn. Men det hann jag de andra dagarna, och vilken känsla :)