Inte alltid lätt

När man är en bonnaunge som Emilia så får man helt enkelt gilla läget ibland. Mamma o pappa ska bara.... Det är orden som ofta används när djuren ska fixas med. Ofta går hon och pysslar med sitt, äter hästmat( som mamma sedan får berätta att råttorna kissar i så hon spottar ut lite av det), tittar på allt bajs och identifierar vems bajs det är - mamma, muuu bajs - mamma iiiigghh bajs=hästbajs, osv. Sen är också kaninburen rätt trevlig där inne sitter hon med ninnis och delar maten så glatt medan mamma släpper in hästarna.... Sen är det dom tillfällena då man vet att det vi ska göra kommer att ta lite tid. Tex när vi skulle flytta grisar, då sitter hon så snällt på ett spann med en glass och tittar på medans mamma och pappa halvskriker i kaoset om hur grisarna ska gå. Eller den gången vi skulle skilja ur lamm som var tunga nog för att lastas på kräkvagnen iväg för slakt. Då sätter vi henne på en halmbal med lite mariekex i famnen, och där sitter hon så glatt och tittar på. jag tror faktiskt att hon tycker det är rätt underhållande när mamma och pappa vimsar runt bland djuren i det kaos som det ofta är.

Nu ni!!!

Här har ni våran urtjusiga avelsgalt Sandsjö-Rödjas Göte.

 Här släpps dom ihop och Gullan tyckte han var urläcker, så  förhoppningsvis har vi en massa smågrisar på gården snart....

Äntligen

I julklapp av chefen och frugan hans så fick jag en timmas massage plus fortsättning. Någon jag tänkt göra i ungefär ett år, ja sen jag började arbeta igen efter ett år vila och slöandes i soffan. Min kropp  gick i chock när jag började arbeta igen.  Hela förra vintern satt jag med skakningar i nacken som var helt okontrollerbara, jag trodde jag hade Parkinson.... När det sluta lagom till sommarn, började istället armarna domna av både om dagarna men nätters var ändå värst, man vaknar och får slå liv i dom typ tre gånger varje natt. Och morgnarna när klockan ringer och kossorna står och inväntar mig, ja då när jag snabbt ska stänga av klockan innan mitt kära barn vaknar av signalen då slår jag ner hela bordslampan i golvet för armjävlarna sover sin djupaste sömn och det känns som man har ett 20 kilo stycke kött hängandes i varje arm. Ja lite sånt smått o gott.  Även om jag fortfarande är stel så känns det ändå att jag ändå har tagit tag i det nu och kommer förhoppningsvis kunna arbeta med det jag vill så länge jag tycker det är roligt inte tills kroppen säger nej. Hon tyckte dock att jag skulle träna lite för att stärka axlar och nacken, men vem orkar det efter ett gympass i lagårn....inte jag iallafall.