Då vi två blev tre och tre senare blev fyra och då blev vi så självklara. Min familj komplett, att denna lilla plutta som kom in i våra liv för fyra snart fem år sedan lärde mig och Pontus så mycket. Vi har gått igenom högt och lågt och svetsat ihop oss till en rejäl klump i en kedjelänk som Valle sedan kom in i och gjorde familjen så totall. Detta är svårt för mig att förklara men allt blev bara så klart, så fint. Emilia har lärt mig enormt mycket om mig själv, där har jag jobbat. Med Valle så var mycket av arbetet gjort och jag har mest fått njuta, njuta av att känna mig trygg i att vara mamma. Och bara vara mamma, ganska skönt att få slippa alla yttre krav om allt som man ska bli och göra... Och bara få stanna upp pausa mig:et och myself and i;)
Och bara vara mamma utan något negativt i att bara vara.

Min lilla pelleplutt blev 1 nyss och jag vill bara hålla kvar honom här och nu.

Det är mycket som antagligen är sista gången nu.
Sista gången jag vaggar tills det är dyblött av svett mellan mig och mitt barn(och man byter ju inte arm, ungen kan ju vakna)
Sista gången man sätter hjärtat i halsen då man inser att grinden upp till trappen inte är stängd.
Sista gången man får höra någon skratta för allra första gången.
Sista gången man är med någon 24/7 så länge att man på riktigt nästan är samma person.
Sista gången man känner en svag lukt av bröstmjölkskräk lite hela tiden.
Sista gången man är så väck i huvudet att man liksom känner hålet i huvudet växa vid varje timme som går vaken om natten(hoppas fortfarande att hålet ska växa ihop igen, och att någon tankekraft ska komma tillbaka)
Sista gången mina bröst är lösningen på de mesta bebisskrik.
Sista gången jag får vara hemma med mina barn samtidigt och inte missa många ögonblick...

Har jag nämnt att jag börjar jobba om en vecka...gaaaahhh!